Välfärd och trygghet i fokus när Jonas Attenius (S) talade på Frihamnsdagarna

Idag höll Jonas Attenius (S), kommunalråd i opposition, Socialdemokraternas tal på Frihamnsdagarna. Han talade om att vi måste sätta välfärden först – och bygga ett tryggare land. Läs talet i sin helhet här.

”Vad härligt att ses fysiskt igen, utropar många svenskar just nu till sina kollegor. Återgången till kontor, kanslier och konferenslokaler tilltar. Spruta för spruta, som ministrarna brukar säga, börjar livet kännas någorlunda normalt igen.

Nu reses ropen för att ha kvar pandemins hemarbete. Det senaste året har varit ganska acceptabelt för många svenskar. Källare och överblivna garderober har förvandlats till hemmakontor. Prisracet på stora bostadsrätter och villor har vida överträffat varje prognos. Den frustrerande pendlingssträckan har blivit en morgonlöptur i kvarterets grönområde. Hemester är årets modeord.

Att dom flesta aldrig fick gå hem, det talar vi helst inte om. Att många aldrig använt Zoom, det glömmer vi bort. Att andra tillbringat pandemin i en trång tvårummare i en försummad förort, det passar inte in. Att hemarbetet sällan varit en fröjd för den som saknar trädgård och altan, det ingår inte. Att kostnadsrusningen på bra bostäder inneburit höjda trösklar för flertalet, det vill vi inte diskutera. Att jobbet fortsatte utföras, i smittosamma miljöer och till för låga löner, med undermålig ergonomi och utan riktiga raster, det förutsattes bara.

Men din gata var ren. Din nya lägenhet blev byggd. Din bil besiktigades. Din mamma fick omsorg. Dina barn gick till förskolan. Din hämtmat tillreddes i ett kök. Din polisanmälan omhändertogs. Dina varor kom fram till affären.
Någon sorterade dom, någon satt i kassan, någon lämnade ut ett av dina många paket.

Jag talar om arbetarklassen – Löntagarna. – Inte ens var tredje svensk har ett jobb som bedöms kunna utföras på distans. Under pandemins zenit, fortsatte miljontals svenskar gå till jobbet, , och detta eftersom dom inte hade ett val. Vi är alla beroende av att arbetare fortsätter att just arbeta – oavsett om det sker i den offentliga välfärden, i den tunga industrin eller bakom butikskassan.

Jag vet, jag vet, man ska inte tala om arbetarklass – i Sverige låtsas vi ju gärna som att alla är övre medelklass.
Men jag dristar mig ändå till att göra ett undantag idag. Vi kan kalla dem låg- och medelinkomsttagare, om ni föredrar det. De utgör 90 procent av befolkningen. Mediankomsten i Göteborg ligger faktiskt på 25 700 spänn.

Till saken hör att jag är part i målet. Jag är arbetarklass. Jag är son till en rörläggare och har arbetat hela mitt vuxna liv som byggnadssnickare. Idag håller jag ordförandeklubban i handen, som gruppledare för Göteborgs folkvalda socialdemokrater. För några år sedan höll jag hammaren i handen på Göteborgs nybyggen. Det går inte en arbetsdag utan att jag minns kylan på ett blåsigt betongvalv, skrattar åt snacket på rasterna i byggboden, tänker på värken i handlederna och saknar att få jobba utomhus på vackra vårdagar.

Tillvaron var ingen lek på den tiden heller, varken för mig eller farsan. Men det var faktiskt möjligt att jobba sig upp till något bättre. Hur fattigt och trasigt livet än börjat kunde man ändå räkna med att saker och ting nog ändå gick åt rätt håll, att folkhemsbygget inte var färdigt. Brottsligheten minskade i takt med att välståndet ökade. Folk vågade drömma större än centralvärme och egen toalett: Villa, Volvo, vovve, välfärd. Det gick att göra en kontinuerlig klassresa, genom hela livet – hand i hand med andra, inte genom att knö sig förbi.

Vi visste att våra barn skulle få ett lättare liv än det vi själva levt, ett längre liv, ett tryggare liv.

Kan vi ärligt säga att det är så idag?

Förskjutningen från ett samhälle där vi tar hand om varandra till ett samhälle där vi fokuserar på oss själva har gått snabbare än någon kunde ha trott. När dom gemensamma framstegen upphör blir det den starkes rätt som styr.

Mellan 2019 och 2020 minskade antalet undersköterskor med ettusensexhundratjugoåtta personer. Etttusensexhundratjugoåtta färre människor gick upp varje dag, åkte in till hemtjänstlokalen eller äldreboendet och jobbade i välfärden. Dom flesta är kvinnor. Många har utländsk bakgrund. På jobbet slits dom ut, pressas till det yttersta, jagas med att minutschemat ska hållas. Till. Varje. Pris.

Förra året dog fjorton byggnadsarbetare på jobbet. Fjorton. Det är mer än en varje månad. Dom var mellan 22 och 67 år gamla. Fjorton familjer mottog beskedet att någon dom älskar gick till jobbet för att aldrig komma hem igen. Alla var män. På jobbet slits dom ut, pressas till det yttersta, jagas med att tidsplanen ska hållas. Till. Varje. Pris.

Busschaufförer stoppas i gängens vägspärrar. Kioskägaren i förorten utpressas av kriminella klaner. Knarkhandlare kopplar greppet om barn redan i lågstadieåldern. Äldre törs inte gå ut efter skymning. Vi har hela bostadsområden som är så brutalt misskötta av politiken att folk skuldsätter sig över öronen för att få bo någon annanstans. Till. Varje. Pris.

Sjuksköterska tvingas göra uppror för att bli ordentligt betalda. På förskolorna får stressade pedagoger tinnitus och tvingas betala tio spänn för att käka en knäckemacka till mellanmålet med barnen. I socialtjänsten jobbar var femte medarbetare under hot om våld, bara för att dom gör sitt jobb rätt. Budgeten måste hållas. Till. Varje. Pris.

I mindre nogräknade restaurangkök jobbar utnyttjade arbetskraftsinvandrare för småpengar. Lokalvårdare tjänar, efter ett helt yrkesliv, inte ens ihop till samma belopp som en garantipension. Säljare jagar provision för att kunna betala hyran nästa månad också. Det är faktiskt inte så konstigt att grabbarna ger sig in på Avanza trots allt, när en fastanställning tycks omöjlig. Flexibilitet för arbetsgivarna. Till. Varje. Pris.

För Socialdemokraterna är dessa vittnesmål, dessa siffror, dessa erfarenheter, dessa människor, själen i vår kropp.

Man talar mycket om pandemilärdomar idag. Låt mig då tala om en lärdom från ett liv som socialdemokrat och byggnadssnickare:

Arbetares intressen är allmänintressen och allmänintressen är arbetares intressen.

Under pandemin, där många kunde skydda sig i hemmen, hur mentalt påfrestande och jobbigt det än må ha varit – och det har det varit –fortsatte majoriteten gå till jobbet. Smitta eller inte, fulla spårvagnar eller inte, vaccinerade eller inte.

Är vi inte skyldiga dem något tillbaka? Är vi inte skyldiga att lära, att sluta göra som vi gjort innan, att förstå vad som gått fel? Vem är det egentligen som har hittat på att det var folkflertalet, dom 90 procent som inte är höginkomsttagare, som skulle slåss om kakan – medan några andra, högst däruppe i toppen, cashar hem på dopade börskurser och generösa bidrag?

Vissa politiska krafter har söndringen och splittringen som syfte. Det finns partier som låtsas som att en byggnadssnickare och en undersköterska skulle ha helt olika intressen, eller att en lastbilschaufför och en lärare skulle vara varandras motståndare. Några tusenlappar i månaden och ett gäng högskolepoäng i skillnad förändrar ingenting. Vi lever tillsammans, går på krogen tillsammans, suckar över sakernas tillstånd tillsammans, utgör själva samhället Sverige –
tillsammans.

Vi kan inte låta dom vinna. Då sviker vi bara varandra.

Mitt och Socialdemokraternas svar på denna splittringens ideologi är enkelt:

Det är dags att sätta välfärden först – och bygga ett tryggare land.

I vår samhällsmodell är det okej att vara sjuk. I vårt land kan du förvänta dig hjälp när du behöver det. I Sverige gör det ingenting om du blir arbetslös – du får hjälp upp igen, tillbaka till ett jobb, och har en stark A-kassa på vägen dit. Här ska du aldrig behöva oroa dig över vårdköernas längd eller huruvida förskolepersonalen verkligen hinner se just dina barn. Då måste dom allra rikaste betala lite mer i skatt, då måste dom stora företagen ta lite mer ansvar för landet som dom verkar i –och då måste vi som bor i Torslanda förstå att dom göteborgare som bor i Biskopsgården är våra grannar.

Otryggheten måste bekämpas genom hårdare straff, fler poliser, utvisning av utländska kriminella och en kompromisslös hållning mot gäng och kriminella klaner – men också, också, genom att skolor rustas upp, att invandringen är hållbart reglerad och slutar koncentreras till några få förorter, att arbetslösheten pressas tillbaka med en kraftfull arbetsmarknadspolitik och att hela samhället förstärker skötsamhetsnormen. Monoton förortsbebyggelse måste ersättas med vackra bostäder och levande torg – där mörka gränder och tomma gångtunnlar förvandlas till butiksstråk och nya lekplatser.

Välfärden måste sättas först genom att vinstjakten försvinner, privatiseringarna stoppas och dom marknadssystem som letat sig in i vår gemensamma välfärd, där man leker affär med skattepengar, avvecklas. Välfärd är faktiskt inte samma sak som att driva konsultbyrå. Skattepengarna måste gå till vad dom är avsedda för – mer personal, med högre löner och bättre villkor, nya äldreboenden och moderna skolor, inte till en ständigt växande byråkrati och kommunal experimentverkstad.

I valet 2018 förlorade vi socialdemokrater göteborgarnas förtroende. Folkflertalet, den breda arbetarklassen, låg- och medelinkomsttagarna vände oss ryggen. Samhällsbärarna tyckte inte längre att vi var partiet för dem. Vi hade svikit dom.
Detta brustna förtroende lägger jag all min tid på att reparera. Det innebär en ständig omprövning av gamla positioner, att hela tiden tänka nytt och att faktiskt våga prioritera mellan bra saker.

Vi kan inte ge allt åt alla, men Göteborg är rikt nog för att vi ska kunna göra mycket för många. I valet 2022 kommer vi söka stöd för att bilda ett socialdemokratiskt lett styre i Göteborg som sätter välfärden först, bekämpar otryggheten och göra allt vi kan för att minska klasskillnaderna och utmana segregationen.

Men på vägen dit, till dom stora mål man sällan når på fyra år, ska vi se till att göra majoritetens, dom hårt jobbandes, deras liv lite, lite och lite bättre – hela tiden och varje dag. Det är det som är vårt jobb. Tack för att ni lyssnade.”

facebook Twitter Email