Manifestation för Ukraina

Idag höll flertalet partier från Göteborgs kommunfullmäktige en gemensam manifestation till stöd för Ukraina på Gustaf Adolfs torg. En av talarna var vår gruppledare Jonas Attenius. Här följer hans tal i sin helhet.

(Det talade ordet gäller)

Mötesdeltagare!

Jag har en basker med mig idag.

Det är en blå basker. Den utgör symbolen för FN:s fredsbevarande styrkor. Jag har burit baskern i skarpt läge, jag har tjänstgjort under de förenta nationernas fana, jag har sett vad stormaktsimperialismen, den vettlösa krigsnationalismen, gör med vanliga människors liv, med familjers tillvaro, med barnens framtid.

De senaste dagarna har slungat mig tillbaka i tiden, till min första tjänstgöring, till Bosnienkriget.

I Bosnien hamnade Sarajevo under belägringens bombardemang, samtidigt som krigshetsarna rensade by efter by med etniciteten och religionen som rättesnöre. En av konsekvenserna blev Srebrenica, de åttatusen ännu gråtande mödrarna, den värsta och den grövsta förbrytelsen i Europa sedan nazisterna.

Men mest minns jag kylan. Man glömmer lätt det, sittandes på avstånd, tittandes på nyhetsapparna, hur kallt det blir på natten när elförsörjningen är klippt och gasleveranserna stoppade. Vi plastade in fönster, vi tätade taken i Tuzlaområdet, taken som var bräckliga och trasiga, vi använde allt som fanns för att försöka isolera sönderskjutna hus och hem.

Krig är inte som på film. Det finns inget ärorika bataljer på i förväg uppgjorda skådeplatser. Det finns ingen fräck dialog och, nästan aldrig, ett lyckligt slut. Krig är massflykten, krig är massförstörelsen och krig är massakrerna.

Kriget är åttatusen gråtande mödrar.

I Kiev är natten ljus. I Kharkiv är natten ljus. I Mariupol är natten ljus. Natten är ljus i Ukraina; inte av den tidiga solen, inte av Svarta havets spegelblanka yta, inte av nattöppna caféer och nattugglornas TV-skärmar, utan av den ryska invasionsarméns bombbeskjutning och artillerianfall. I skyddsrum, i källare och i tunnelbanornas rör trängs civilbefolkningen. Jag tänker att de gör vad de kan för att trösta varandra, lugna varandra, prata med varandra.

Det är nog kallt, men jag vet att de värmer varandra. De tätar varandras tak.

Nej, åhörare.

Det finns bara en president i Ukraina, och hans namn är Volodymyr Zelensky – inte Vladimir Putin. Den ena kämpar, mot sin vilja, med vapen i hand för sitt lands överlevnad och sitt folks frihet. Den andra sitter, trygg och säker, på avstånd och behandlar oskyldiga människor som schackpjäser i sitt stormaktsspel. Här drar vi gränsen.

Den ryska invasionen, ockupationen och annekteringen, den ryska folkrättskränkningen och de ryska pansarvagnarna, de stridsflyg som flyger så lågt att fönsterrutorna spricker, den ryska vapen- och våldsarsenalen, nej, ingenting kan betvinga bort det ukrainska folkets krav på självbestämmande och suveränitet. Det är inte längre Moskvas kommunikéer som stipulerar vad som får sägas, tyckas eller göras i Kiev. Här drar vi gränsen.

Det svenska folket står enade i sitt stöd för Ukraina, för det ukrainska folket och för freden. Det kan ingen desinformation, inga diktat och ingen despot förändra. Freden, friheten, folket vinner alltid i slutändan. Här drar vi gränsen. Tack för att ni lyssnade.

facebook Twitter Email