Jonas Attenius ny gruppledare – läs hela talet här

Kamrater, partivänner, socialdemokrater.

Tack. Tack för förtroendet. Det här är stort och jag måste säga att jag förväntade mig aldrig detta. Emellanåt känns den politiska världen fortfarande ganska ny för mig. Jag har, som flera av er redan vet, bara varit kommunalråd i drygt tre år. Innan dess arbetade jag som byggnadssnickare i mer än 26 år. Jag är inte uppvuxen vid partipolitikens köksbord. Jag har aldrig varit ombudsman eller partianställd. Inget ont i det, men jag har aldrig varit det.
Jag engagerade mig eftersom att jag har sett klassamhället på nära håll. För mig var det arbetslivets orättvisor som väckte mitt engagemang och gjorde mig klassmedveten – och socialdemokratin satte allting i sitt politiska sammanhang. Att jag står här idag, det säger någonting om vårt parti. För återigen har ni visat att vi är partiet som öppnar klassamhällets låsta dörrar. I Socialdemokraterna kan svetsaren bli statsminister, småbarnsmamman kommunalråd, Bergsjöbon statsråd – och byggnadssnickaren bli gruppledare i kommunstyrelsen. Stort tack.

Jag har sagt det innan, men jag vill betona det igen: Jag är er gruppledare i andra hand. I första hand är jag pappa till mina döttrar och make till min fru. Det är när jag står på döttrarnas fotbollsmatcher, tjötar med grannarna över gatan och utför de där mest långtråkiga av sysslor som jag blir den person ni har valt ikväll. Vardagen är viktig för mig. Inte under några omständigheter tänker jag acceptera att vi, partiet som har stått upp för jämställdheten sedan den kvinnliga rösträttsstriden, inte skulle acceptera att våra förtroendevalda vill leva ett jämställt familjeliv. Det ska gå att kombinera detta det finaste av våra uppdrag med att vara närvarande pappa. Det ska gå. Det måste gå.

Vänner, en sak ska vara glasklar: Gruppledarskapet i kommunstyrelsen innebär inte något sorts maktmonopol. Tiden är förbi för slutna rum och starke män. Alldeles för länge har ett självklart faktum glömts bort: Det är att det är ni, och de som har valt er ikväll, som äger politiken, det är ni som äger visionerna, det är ni äger makten!
Jag, kommunalråden, riksdagsledamöterna, varenda förtroendevald, är redskap i händerna på det parti som har valt oss. På vartenda föreningsmöte ska ni kräva återkoppling på den där motionen ni fick igenom. Får ni inte återkoppling –. Ställ oss politiker till svars! Duger inte svaren – pressa ännu hårdare. Stadshuset ska aldrig vara längre än ett telefonsamtal bort.
Vi får aldrig glömma det igen, partivänner. Det finns ingen one man show i socialdemokratin. Makten utgår från er.

Partivänner, låt oss gå in på den faktiska politiken. Ekonomin i kommunerna lämnar mycket att önska. Borgarnas skattesänkningar för de som redan har det bra har urholkat grunderna för det kommunala huvuduppdraget – och detta samtidigt som välfärdsåtagandet ökar. Antalet människor som behöver välfärd blir ju fler och fler. Detta har både att göra med den ökade medellivslängden och den generella befolkningstillväxten. Men det finns en orsak till: Folk kräver mer – och det är helt rätt.
Föräldrar kräver mindre barngrupper, personalen kräver högre löner och de äldre kräver godare mat. Detta ställer krav också på ett ansvarstagande parti som vårt eget; det är vår uppgift att försöka foga samman den starka folkviljan med de ekonomiska resurser vi har tillgängliga.

Det finns de som kommer att ropa efter den enkla lösningen framöver: Höjd skatt. Men vi i det här rummet vet att den platta kommunalskatten slår hårdare mot Angered än mot Askim. Det är en orättvisans onda cykel att det enda medlet vi har för att snabbt säkra välfärdens finansiering är att höja en platt skatt. Jag är inte beredd att låta en oplanerad och plötslig skattehöjning äta upp löneutrymmet för målare och måltidsbiträden, lokalvårdare och lastbilschaufförer, fastighetsskötare och frisörer. Det finns andra vägar framåt.

Jag tänker på byråkratin, byråkratin som har en tendens att alltid växa när den lämnas orörd. Hundratals kostsamma konsulter och kommunala kommunikatörer – klarade vi oss verkligen inte utan det förr?
Vilket politiskt beslut ligger till grund för denna, minst sagt, explosionsartade tillväxt? Den växande byråkratin skapar, som ni märker, frågetecken även hos mig som kommunalråd. För mig är det helt avgörande att resurserna måste gå dit de verkligen behövs: Till de som utför välfärden, längst ut i linjen, i mötet med den enskilde göteborgaren. Om det är någonstans där vi behöver se över utgiftssidan, kostnaderna, så är det på byråkrati och administration. Ungarna i skolan, de äldre på våra boenden, resenärerna i kollektivtrafiken och alla andra som tar del av vår välfärd förtjänar bättre. Med andra ord:
Göteborg behöver fler undersköterskor – inte fler utvecklingsledare.

Vi ska självklart ta vårt ansvar, vi ska fokusera på kärnuppdraget; men det kommer inte att räcka. Inte ensamt. Jag vill därför rikta mig direkt till regeringen. Januariavtalet får inte bli en hämsko om välfärdens fot. Det kan inte vara tanken med regeringsuppgörelsen att värnskatten ska slopas för de rika – samtidigt som den kommunala skatten ska höjas för vanliga löntagare. Det duger inte. Här måste finansministern måste öppna plånboken, och det rejält. Välfärdsmiljarderna måste bli betydligt fler. Det är dags att sluta betala av en rekordlåg statsskuld när Göteborg och övriga landet skriker efter investeringar i skola, vård och omsorg. Om vi inte gör detta, om vi inte lägger om politiken efter verkligheten, står vi inför en välfärdskris som vi inte har sett maken till sedan 90-talett. Vi måste våga satsa. – och det nu.

Och när vi satsar, då ska vi satsa på välfärden och de som jobbar i den. Vi behöver bygga fler skolor och äldreboenden, knäcka arbetslösheten bland utrikesfödda, höja betygen i skolan och se till att den bästa hemtjänsten finns där när du behöver den. Välfärdspersonalen behöver få högre löner, förstärkt anställningstrygghet och få fler kollegor för ett hållbart arbetsliv.
Det finns inga genvägar till bättre skola, vård och omsorg!

Kamrater, Göteborg behöver sin starka socialdemokrati. Stan styrs idag av ett historiskt svagt högerstyre. Något som jag finner märkligt är att just detta högerstyre nu snackar mycket om det trängda ekonomiska läget i staden. De missar inte en chans – inte ens när de själva styr, eller ja, i alla fall försöker styra – så missar de inte en chans att anklaga socialdemokratin för att vara slösaktig och ansvarslös. Ändå är det just de, just högerpartierna, som vid varje givet tillfälle visar sig villiga att släppa kontrollen över våra gemensamma resurser: Skattepengarna. Det finns inget ansvarstagande i att rea ut kommunala hyresrätter – det är en förlustaffär. Det finns inget ansvarstagande i att tvångsprivatisera hemtjänsten – personalen, chefer, brukare vittnar om vilken kris detta har inneburit. Det finns inget ansvarstagande i att förvandla våra äldreboenden till en spekulanternas marknad – de äldre ska stå i fokus, inte chefsbonusar. Högern skär gärna ner på undersköterskor och simundervisning; men vill aldrig sätta stopp för vinstjakten i vår välfärd. Jag vet och jag litar på att göteborgarna ser igenom denna borgerliga charad.

Man hade kunnat föreställa sig att ett så svagt styre, uppbyggt på enbart 29 procent av göteborgarnas röster, skulle agera på ett mer prestigelöst och ödmjukt sätt. Men: Inte alls.
De drivs av samma ideologiska motiv som vanligt:
(1) Nedskärningar. (2) Privatiseringsexperiment. (3) Utförsäljningar.
Det är en sorts klasspolitik från höger, som slår direkt mot Göteborgs löntagare.

Så varför är vi då i opposition?
Partivänner, nu ska jag gå in på dagens kanske mest svåra och jobbiga ämne. Förtroendefrågan, eller snarare frågan om brist på förtroende. Vi förlorade valet 2014. Det var inte en felsägning. Valet 2018 förlorade vi resolut, men vi förlorade också valet 2014, men vi kunde inte inse det där och då.
2014 tappade vi nästan var tredje väljare som parti, och med det vår förmåga att styra i majoritet. Efter tjugo år vid makten skickade göteborgarna, redan då, en tydlig signal:
Ta det lugnt, sossarna.

I valet 2018 åkte vi ut. Det röda Göteborg röstade fram en högermajoritet sett till hur vår fullmäktigeförsamling ser ut. Trots en fantastisk valrörelse och det vill jag verkligen understryka trots enastående insatser från er och alla valarbetare så gjorde vi tyvärr vårt sämsta val i historien – precis som vi gjorde i valet dessförinnan. På Hisingen har vi halverats på tolv år, i östra Göteborg nästan lika mycket. I EU-valet såg vi samma trend igen:
Arbetarna lämnar oss, förorterna är trötta på oss och ungdomarna vill knappt överväga oss.

Jag tror många av oss kan känna igen sig i situationen där vi mitt i valrörelsen eller på torgmötet, träffar på den där personen som bara ska vara socialdemokrat, men som knappt klarar av att prata med oss utan att darra på rösten av ilska.
Hur bemöter vi det? Hur ska vi svara när de som utgör vårt själva existensberättigande inte vill se oss i ögonen – och än mindre ta det där samtalet som vi tycker är så viktigt? När de som vi vill stötta angriper oss, när de vi har tagit för givna smäller igen dörren i våra ansikten? Förtroendet är raserat.
Men varför?

Går jag ex tillbaka till mitt yrkeslivs byggbodar får jag ett svar. Jag förstår varför folk röstar på Demokraterna och Sverigedemokraterna. De står för förändring av det rådande. Vi (S) representerar förvaltning av ett samhälle som vissa tappat hoppet om. Vi måste kunna peka på orättvisorna och visa att vi ska förändra dem. Vi måste peka på möjligheterna och visa att vi kan ro dem i land.
Och när medborgarna kommer till oss och säger att de är oroliga över sakernas tillstånd, att gångtunneln är läskig och att Brunnsparken nedgången, att arbetslösheten är för hög och att integrationen fallerar, har vårt svar alltför ofta varit:
Men titta då på den här trygghetsenkäten! Graferna pekar åt rätt håll! Tillväxten levererar! Allting blir bättre!

Men mot otrygghet och hopplöshet hjälper inga utvecklingssprång i världen. Segregationen i stan är på tok för stor. Klassklyftorna sliter på Göteborg. Medellivslängden skiljer dramatiskt mellan olika områden i staden. Unga män i våra förorter försvinner in i sysslolöshet. Det fria skolvalet sorterar våra barn efter klasstillhörighet. Bostadsbristen gör att en vanlig arbetarfamilj har svårt för att få sin chans i bostadskön, och lika liten chans att istället köpa ett eget hem. Och detta är en stor anledning till att folk tappar förtroendet för alla etablerade partier, där vårt parti i Göteborg har varit det mest etablerade av dem alla.

Anders Nilsson, som jag för övrigt hade den stora äran att sitta med i stadens Inköp och upphandlingsnämnd, skrev i sin om jag inte missminner mig allra sista essä – ”Högerpopulismen och jämlikheten” om att politiken måste vara medborgarnas språkrör mot apparaten – inte tvärtom. Jag skulle säga att han satte fingret på vad som kan bli socialdemokratins väg tillbaka till folkets förtroende:
Att vara göteborgarnas språkrör, inte maktens språkrör.
Det är socialdemokratin som ska vara det självklara, det givna, det uppenbara alternativet för den göteborgare som är arg över sakernas tillstånd. Vi ska kanalisera politiskt missnöje till praktiskt politiskt arbete. Vare sig det rör bristen på makt över sitt arbetsliv, spårvagnskortens ständiga prishöjningar eller längden på bostadskön ska det vara mer socialdemokrati som är svaret. Det var ju just så vår rörelse tog sin början en gång i tiden: Som ett språkrör för vanligt folk, riktat direkt mot de som dikterade andra människors livsvillkor, arbetsliv och framtid. Dit vill jag. Jag vill, tillsammans med alla er, vara göteborgarnas språkrör. Men det förpliktigar.

Avslutningsvis partivänner, vill jag ikväll avge ett löfte:
Jag tänker sätta välfärden först. För mig utgör välfärden ett avgörande botemedel mot klassklyftor: En jämlik skola för alla barn, att ha ett hem man trivs i, att ha ett jobb med schyssta villkor och ytterst ett samhälle utan segregation.
När vi går till val 2022 ska alla göteborgare, oavsett vilka de är, vad de heter eller var de bor, veta en sak:
Socialdemokraterna, det är partiet som sätter välfärden först. Om det är någonting jag hoppas att ni tar med er härifrån ikväll är det just detta:
Välfärden först.
Tack, kamrater!

facebook Twitter Email