Ann-Sofie Hermanssons tal i Kungsbacka

– Det talade ordet gäller –

Vänner!

Tack så mycket för att jag fick komma! Det är – som alltid – riktigt roligt att vara här.

Idag säger kalendern 1 maj. I mer än 100 år har arbetarrörelsen just denna dag tagit över gator och torg i hela världen. Det är en fest. Det är en fascinerande tradition. Det kanske mest fascinerande är att budskapen är mer moderna än någonsin. Jämlikhet, solidaritet och reformism fungerar minst lika bra nu som när allt en gång startade.

Trots det tycks vi i den svenska arbetarrörelsen inte riktigt förstå hur bra vi är eller hur mycket vi kan åstadkomma. Vi har all anledning att känna glädje och framtidstro, men fastnar ändå ibland i grubblerier och självspäkning.

Det håller inte. Vi behöver räta på ryggen och fästa blicken vid horisonten. Vi måste få fatt i den där attityden som Palme så träffsäkert satte ord på: Vi äger vårt öde – och vi har de bästa dagarna framför oss.

Vänner!

Vi lever i en turbulent tid. Vi lever i en värld som är stökigare än på länge. Vi lever med en samhällsdebatt som alltmer kommit att präglas av populism. Med Brexit, Trump, Le Pen och annat har en populistisk våg banaliserat och fördummat politiken.

Man kunde ha hoppats att Sverige skulle klara sig. Men så är inte fallet. Här har det ytliga politiska spelandet fått allt större betydelse. Här läggs mer energi på att mäta opinionen än på att påverka den. Här har faktaresistensen ökat – inte minst via ledarsidor och lobbygrupper. Allt detta på bekostnad av den ordentliga väljardialogen och det ordentliga reformarbetet.

I den miljön är det lätt för råpopulister som Sverigedemokraterna att få genomslag. Plötsligt ges rent nonsens ett slags status. Icke-argumenten ges en chans. Dumheten blir legitim. Om politiken hade handlat mer om riktiga sakfrågor och riktiga reformer skulle Sverigedemokraterna ha haft det mycket svårare.

I detta läge – ja just i detta läge – har arbetarrörelsen en helt avgörande roll att spela. Det bästa botemedlet mot skenande populism är nämligen den realistiska och resultatorienterade reformism som vi alltid har stått för. Vi behöver gripa in med full kraft. I denna situation är vår tradition och våra instinkter fantastiskt nyttiga tillgångar.

Vi behöver göra flera saker:

– Vi måste finnas i människors vardag. Det grundläggande folkrörelsearbetet är viktigare än många tror. Jag ser att en modern folkrörelse behöver engagera sig på nya sätt i samhället, men jag ser inte att detta är något som kan väljas bort. Det raka samtalet i ögonhöjd är nyckeln till väldigt mycket.

– Vi måste försöka påverka opinionen – inte bara mäta den. Att endast spegla vad väljarna råkar tycka när opinionsinstitutet råkar ringa ger slagighet och trivialitet. Som politiker måste man vilja mer än bara det som osäkra mätningar för tillfället säger är ”rätt”.

– Vi måste lägga massor av kraft på att utarbeta och förankra enskilda förslag och bredare reformer som verkligen påverkar samhällsutvecklingen. Allt vi gör måste vara på riktigt.

Och vi måste naturligtvis alltid jobba med gedigna fakta och en korrekt beskrivning av verkligheten. Faktaresistensen är ett gift.

Jag tror att det är fullt möjligt att mota tillbaka populismen. Om vi i arbetarrörelsen verkligen tar denna fight kan vi åstadkomma mycket. Ja, populismen har gått framåt. Men nej, den är inte alls oövervinnerlig. Där de seriösa politiska krafterna växlar upp i stället för att vika ner sig brukar de populistiska bubblorna förr eller senare spricka. Vi kommer att behöva arbeta hårt för att få hål på de där bubblorna, men vi har alla förutsättningar att nå framgång. Värre än så är det faktiskt inte.

Vänner!

Vi lever i en turbulent tid – och i en stökig värld. I det läget är det viktigt inte bara att motverka populismen, utan också att ha ett tydligt fokus och en stark framdrift i reformarbetet.
Ramen för det reformarbetet är och ska vara den svenska modellen. Lyssnar man på vad som sägs utanför landets gränser är det tydligt att den är djupt respekterad – ja faktiskt mer respekterad än någonsin. Dess utformning och upplägg – med jämlikhet, solidaritet och resultatinriktad reformism som grundbultar – har numera en urstark ställning.

I den internationella policyvärlden liknar IMF och OECD, tidigare nyliberala fanbärare, alltmer socialdemokratiska tankesmedjor. Båda pratar om att minska ojämlikheten och öka tryggheten – om att bygga skyddsnät och ge alla en chans. Det som vi tjatat om i 100 år är nu det hetaste policybudskap som man kan tänka sig. Vi ligger helt i framkant av idéutvecklingen.

Detta innebär självfallet inte att vi kan slå oss till ro. Vi får inte betrakta den svenska modellen som en succéprodukt som inte behöver utvecklas vidare. Så är det naturligtvis inte. Den svenska modellen behöver hela tiden utvecklas för att fungera lika bra – eller ännu bättre – även framöver.

Med den svenska modellen som ram: Vad är det då som vi mer konkret behöver göra i reformarbetet? Var ska fokus ligga? Jag skulle vilja peka på tre viktiga områden.

För det första behöver vi stärka arbetet för ökad jämlikhet. Detta är nog den bästa framtidsinvesteringen av alla.

Att öka jämlikheten handlar om anständighet. Ett modernt samhälle måste alltid garantera att den som har det sämst ändå har det skapligt.

Att öka jämlikheten handlar även om ren rationalitet. Jämlikhet är en vinstaffär för hela samhället. En rad studier har visat att ökad jämlikhet ger massor av bra saker: högre tillväxt, bättre folkhälsa, ökad medellivslängd, stärkt tillit, minskad oro, vassare utbildningsresultat, mindre missbruk.

Att öka jämlikheten är alltså både rätt och smart. Vi talar om en perfekt kombo.

Offensiva jämlikhetssatsningar pågår nu på alla politiska nivåer. IMF och OECD är alltså igång för fullt. Inom EU-arbetet är den sociala agendan på väg att växa sig starkare. I Sverige har regeringen systematiskt lyft jämlikhetsfrågorna.

I stan jobbar vi med den breda, ambitiösa och långsiktiga satsningen ”Jämlikt Göteborg”. Inriktningen är att med hjälp av ett stort antal verktyg minska klyftorna.

En central jämlikhetsaspekt är tidiga insatser. Sådana är oerhört viktiga. Det gäller att ge alla barn det stöd som behövs. Ingen får falla igenom. Det man tappar i unga år är svårt att hämta igen. Därför satsar vi exempelvis mycket aktivt på familjecentralerna. De ska fungera så att alla når och faktiskt använder dem.

För att säkra jämlikheten måste alla skolor och förskolor hålla hög nivå. Där återstår det en del att uträtta. När vi nu centraliserar styrningen av skolor och förskolor är huvudsyftet att förbättra likvärdigheten. Kvaliteten måste överallt vara god. Alla elever – och då menar jag verkligen alla – måste ges en ärlig chans.

Kulturen och idrotten spelar stor roll för att minska klyftorna. Ett starkt föreningsliv kan höja utsatta områden och göra att människor med olika bakgrunder möts. Vi vidtar flera åtgärder – bl a kopplade till föreningsbidragen – för att ytterligare vitalisera föreningslivet där det som mest behövs.

När det gäller folkhälsan kan ett konsekvent jämlikhetstänkande ge utmärkta resultat. Jag satt tidigare i styrelsen för Angereds Närsjukhus. Det är en tydlig illustration. Där har ett aktivt och uppsökande hälsoarbete gjort stor skillnad. Det har visat sig att hälsoproblemen ofta är värre än man först tror. Men det har också visat sig att de går att lösa. Det gäller faktiskt bara att kavla upp ärmarna och pragmatiskt ta tag i saken.

Till sist på denna långa – men ändå avkortade – jämlikhetsagenda vill jag peka på insatserna för att bygga bort segregationen. I Göteborg sätter vi nu ordentlig fart på nybyggandet i ytterstaden. Områden där stadsutvecklingen länge varit långsam kommer att få en rejäl boost. Ambitionen måste hela tiden vara att bygga och utveckla i hela stan. Varje stadsdel ska vara öppen, tillgänglig, attraktiv och trygg för vem som helst. Inget område får stå still.

För det andra behöver vi stärka arbetet för ökad trygghet.
I mina ögon består trygghetsfrågan av två delar:

”You have to be tough on crime”. Man måste agera hårt och rättvist i brottsbekämpningen. Det är den ena delen.

”And you have to be tough on the causes of crime”. Man måste också agera mycket aktivt för att i det förebyggande arbetet komma åt brottslighetens orsaker. Det är den andra delen.

För oss socialdemokrater är det självklart att jobba för fullt med båda delarna. För övriga partier är det inte riktigt det.

Blickar vi högerut ser vi många som nog vill vara ”tough on crime”, men som glömmer bort att också vara ”tough on the causes of crime”.

Blickar vi vänsterut är det tvärtom. Där finns det många som gärna pratar om att vara ”touch on the causes of crime”, men som får beröringsskräck när det handlar om att även vara ”tough on crime”.

Och det är inte bara så att vi socialdemokrater tar att unikt helhetsgrepp om trygghetsfrågan. Det är också så att vi, till skillnad från högern och yttervänstern, förmår leverera faktisk förändring. Efter att under de senaste åren ha åstadkommit en hel del står vi inför framtiden redo med gedigna reformplaner.

När det gäller att vara ”tough on crime” har den här regeringen på dryga tre år åstadkommit ungefär tio gånger mer än vad den tidigare borgerliga regeringen gjorde på åtta år.

Ett 30-tal lagstiftningsinitiativ har tagits. Vid årsskiftet skärptes exempelvis straffen för grova vapenbrott. I kombination med att polisens befogenheter gentemot illegala vapeninnehavare stärktes blir det nu åtminstone lite lättare att få bort vapnen från gatorna. Detta är ett av många små steg i rätt riktning.

Resurserna till polisen har utökats. Även om det på kort sikt finns en flaskhals i polisutbildningen banar detta väg för fler poliser i en mycket kapabel organisation.

Lokalt och regional ser jag att polisen gör ett utmärkt jobb. I Göteborg har de ökat närvaron i utsatta områden, tagit ett hårdare grepp om de kriminella gängen och stärkt insatserna mot knarkhandeln – som är en motor för den organiserade brottsligheten. De har även presterat en hel del bra utredningsarbete. Många kriminella hamnar bakom lås och bom.

När det gäller att vara ”tough on the causes of crime” har den här regeringen satt fart på ett förebyggande arbete som den förra regeringen struntade i. Utan att också bekämpa brottens orsaker är det nästintill omöjligt att långsiktigt skapa verklig trygghet.

Den fundamentala utmaningen i detta är att bygga ett samhälle som håller ihop. Det handlar om att med en palett av reformer – som täcker in skolan, vården, infrastrukturen, stadsutvecklingen, arbetsmarknaden och mycket annat – minska klyftor och segregation. I ett samhälle där alla ges åtminstone skapliga förutsättningar och där ingen riskerar att lämnas vind för våg – där kan kriminalitet och andra dumheter marginaliseras. Ökad jämlikhet behövs för att steg för steg skapa ökad trygghet.

Regeringen har börjat gå in med betydande resurser för att bl a stärka välfärden, stötta skolor med tuffa förutsättningar, främja nybyggnation av hyresbostäder samt stimulera föreningslivet och rusta upp utemiljöerna i utsatta områden. I flera av dessa och andra satsningar är kommande uppskalningar redan planerade.

Lokalt och regionalt är jämlikheten ett starkt tema där socialdemokrater styr. I stan har alltså storsatsningen ”Jämlikt Göteborg” fått riktigt bra fäste i de kommunala verksamheterna.

Detta kompletteras av mer direkta trygghetsinsatser. ”Trygg i Göteborg”-modellen är ett alltmer effektivt samarbete mellan polisen, stadsdelsförvaltningarna och andra aktörer för ökad trygghet. Extrasatsningar görs på bl a avhopparverksamhet och samordning mot våldsbejakande extremism. Ett nytt ”Purple Flag”-initiativ går ut på att skapa en mer dynamisk kvällsekonomi – och därmed ökad trygghet – i city.

Sammantaget råder det ingen tvekan om att det är vi socialdemokrater som sitter på framgångsreceptet. Det är bara den offensiva kombinationen av brottsbekämpande och förebyggande arbete som kan skapa verklig trygghet.

För det tredje behöver vi stärka arbetsmarknadspolitiken.

I grunden måste vi se till att hålla ordning och reda i ett hela tiden föränderligt arbetsliv. Vi får aldrig låta otryggheten eller lönedumpningen ta över. Där har vi massor av jobb att göra.

Ser man till dynamiken på arbetsmarknaden måste vi utöka och modernisera de aktiva arbetsmarknadsinsatserna. Matchningen är i dagsläget på tok för dålig. Vi måste ge de arbetslösa den stöttning som behövs för att kunna ta alla de lediga jobb som faktiskt finns. För de nyanlända måste vi göra mycket mer när det gäller språkutbildning, validering och lärande på arbetsplatsen. Där finns en stor positiv potential att utnyttja.

Framtidenkoncernen, alltså allmännyttan i Göteborg, investerar nu ordenligt i de nyanlända. I ett samarbetsprojekt med Arbetsförmedlingen och ansvarig nämnd i stan ges 300 nyanlända göteborgare möjlighet att under den tvååriga etableringsfasen varva praktik med studier i svenska och service/bemötande. Syftet är att bana väg för anställningar inom något av bolagen i koncernen eller på andra delar av arbetsmarknaden. Det här är precis den typ av satsning som jag tror kan fungera.

Sedan måste vi även ta ett ordentligt grepp om arbetsmiljön. Vi måste – med både klassiska och innovativa åtgärder – se till att folk mår och trivs bättre på jobbet. De negativa trenderna i arbetsmiljöstatistiken – inte minst när det gäller kvinnor och olika stressrelaterade problem – måste resolut vändas.
När det gäller att utveckla arbetslivet och arbetsmiljön tror jag att vi bör pröva en modell där äldre medarbetare får möjlighet att ägna en del av sin arbetstid åt handledarstöd/mentorskap för nyanställda och praktikanter. Detta skulle kunna fungera inom vård och omsorg. När man börjar närma sig 60 är man inte sällan ganska sliten. Samtidigt har man massor av kunskap. Att då ägna en del av sin arbetstid åt att tanka den kunskapen till de som är på väg in i yrket skulle vara en vinstaffär för samtliga. Modellen skulle göra det lättare för unga att lära sig jobbet och skulle underlätta för äldre att hålla till ordinarie pensionsålder. Upplägg av detta slag börjar vi nu testa i Göteborg.

Vänner!

Lås oss lägga grubblerier och självspäkning åt sidan. Låt oss i stället ta fasta på glädjen och framtidstron. Låt oss stoppa populismen med reformism och låt oss mycket konkret sätta fart på den där positiva reformagendan.

Med den svenska modellen har vi byggt ett bra samhälle. Det får vi nu massor av cred för. Men vi har fortfarande väldigt mycket kvar att göra. För att vi ska kunna fortsätta att ligga i framkant måste modellen hela tiden utvecklas. Bra måste bli bättre.

Vi behöver räta på ryggen och fästa blicken vid horisonten. Vi behöver få fatt i den där attityden som Palme så träffsäkert satte ord på: Vi äger vårt öde – och vi har de bästa dagarna framför oss!

facebook Twitter Email